Opettajien kurjistuva Suomi

Opetus ja koulutus on ala, jolla määräaikaisuuksien ja niiden perusteettoman ketjuttamisen kanssa on ollut aiemminkin ongelmia – nyt hallitus antaa tähän vapaat kädet, mikäli enintään vuoden määräaikainen työsopimus ei jatkossa vaadi erityistä perustetta. 

Kun samalla ansiosidonnaisen työttömyysturvan työssäoloehto pitenee 12 kuukauteen, yhä useampi määräaikasta opetustyötä tekevä putoaa tämänkin tuen ulkopuolelle. Monet opetusalan työnantajista kikkailevat määräaikaisilla sopimuksilla, jotta eivät joudu maksamaan esimerkiksi kesäajan palkkaa. Päivärahan saaminen sidotaan tehtyjen työtuntien sijaan ansaittuun palkkaan, mikä kurittaa lisää määräaikaisia tai matalapalkka-aloilla työskenteleviä. Irtisanomissuojaa kavennetaan myös, mikäli ”asiallinen syy” riittää jatkossa irtisanomisen perusteeksi. Samalla rajoitettaisiin työntekijöiden oikeutta tukilakkoihin ja poliittisiin lakkoihin, vaikka meillä Suomessa lakko on aina ollut vahvan harkinnan työkalu.

Opetusalaan kuuluu jo nyt hajanainen ja vaikeaselkoinen palkkajärjestelmä, jossa paikallista neuvottelua on sovellettu muun muassa erilaisiin opettajan tehtävänkuvaan lisättyihin tehtäviin. Soppaa hämmennetään laajentamalla paikallista sopimista ohi työehtosopimusten ja luottamusmiesjärjestelmän. Luvassa on siis varsin villiä menoa.

Erityistä huolta opetusalla ja kieltenopettajien parissa kannetaan hallitusohjelmaan kirjatusta aikuiskoulutustuen lakkauttamisesta, joka astuu voimaan vuoden 2024 elokuusta. Suomen kieltenopettajien liitto SUKOL ry haluaa nostaa esiin ne kieltenopettajat, jotka opettavat lyhyitä kieliä tai meillä nykyään vähemmän opiskeltuja valtakieliä ja ovat siinä tilanteessa, että opetustunteja ei ole riittävästi ja uudelleen kouluttautuminen on ainoa ratkaisu. 

Tarvitaan kestäviä keinoja toimeentulon turvaamiseen silloin, kun alanvaihto tai täydennyskoulutus ovat tarpeellisia. Suomella ei ole varaa hylätä työkykyisiä ja työelämään halukkaita uudelleen- tai täydennyskoulutettavia osaajia; tällainen toimintamalli ei mitenkään voi olla kansallisen edun mukaista.

Ett för lärare bedrövligt Finland

Regeringsprogrammet innehåller många besparingsmål, som kommer att påverka arbetstagare inom olika sektorer på olika sätt. Undervisning och utbildning är en sektor där det tidigare har funnits problem med tidsbegränsade kontrakt och deras ogrundade upprepning – nu ger regeringen fria händer, förutsatt att det inte krävs någon särskild motivering för tidsbegränsade kontrakt på upp till ett år i framtiden.

Samtidigt som arbetsvillkoret för inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring förlängs till 12 månader, kommer allt fler personer med tidsbegränsade lärarjobb att falla utanför det här stödet. Många arbetsgivare inom undervisningssektorn använder sig av visstidsanställningar för att exempelvis slippa betala ut sommarlön. Dagpenningen är kopplad till de arbetade timmarna snarare än den intjänade lönen, vilket ytterligare straffar dem som arbetar på tidsbegränsade eller lågavlönade kontrakt. Skyddet mot uppsägning kommer också att minska om ”skälig grund” är tillräckligt för att motivera uppsägning. Samtidigt skulle arbetstagarnas rätt att stödja strejker och politiska strejker begränsas, trots att strejker i Finland alltid har varit ett verktyg efter ett starkt övervägande.

Lärarsektorn har redan ett splittrat och ogenomskinligt lönesystem, där lokala förhandlingar har tillämpats, till exempel på olika uppgifter som lagts till i lärarens arbetsbeskrivning. Detta förvirras av utvidgningen av lokala avtal bortom kollektivavtal och förtroendemannasystemet. Så det kommer att bli ganska vilda västern.

En särskild oro bland lärarkåren och språklärare är avskaffandet av stödet för vuxenutbildningen i regeringsprogrammet, som träder i kraft i augusti 2024. Språklärarförbundet i Finland SUKOL rf vill lyfta fram de språklärare som undervisar i korta språk eller de mindre studerade huvudspråken i Finland i dag och som befinner sig i en situation där det inte finns tillräckligt med undervisningstimmar och en ny utbildning är den enda lösningen.

Det finns ett behov av hållbara sätt att trygga en grundinkomst när man byter bransch eller behöver vidareutbildning. Finland har inte råd att överge dem som är arbetsföra och villiga att vidareutbilda sig. Ett dylikt tillvägagångssätt kan omöjligen ligga i nationens intresse.